Jag har hela mitt liv haft enormt svårt för avsked.
Att vinka farväl och säga adjö till någon har vänt mitt inre ut och in och nästan förlamat mig. Spelade (spelar?) ingen roll om det var för en kort eller lång tid heller.
Det jag kommit fram till är att jag är sargad i själen av att ha mist min lillasyster som barn. Hon var 6 år och jag var 8 år när hon dog och jag har saknat henne sedan dess. Sys, min dotter, är döpt efter henne.
Att bli kvar när någon går är nästan orimligt svårt för mig. Hellre ser jag till att det är jag som går i stället för att bli lämnad. Tack och lov har jag jobbat med att bearbeta detta och är mycket tryggare i mig själv nu. När mamma och pappa dog klarade jag av att andas genom hela sorgeprocessen. Däremot kommer andnöden över mig då och då. När Shanti Schäferhund lämnade oss i somras var det däremot väldigt svårt att andas. Det går i vågor, det där med att hantera sorg…
Jag har nästan hela mitt liv fått höra att jag alltid är så glad, positiv, framgångsrik och omtänksam. Jag tror nog att jag fått höra det så ofta så att jag gjort det till min egen sanning. Passar på att tacka alla för orden och tankarna!
Mamma var från Tornedalen. Lite elakt brukar man säga att Tornedalingar har svårmodet i blodet. Kommentarer som ”Allt går åt helvete och har jag inte sagt det, så har jag åtminstone tänkt det…”
Pappa var från Köpenhamn. En rebell på många sätt som inte lyssnade på överheten, som gick sina egna vägar och trampade upp nya stigar.
Jag har lite av mammas svårmod i mig, men tack och lov är jag nog mest som pappa.
Det är så lätt att man fastnar i vinkelvolten och tror att alla andra går genom livet med ett konstant leende på läpparna. Självklart stämmer inte det till 100%. Inte ens för oss som lever vår dröm och utåt sett är lyckliga och lyckade. Självklart har vi också trauman i både det förflutna och i närtid. Våra sociala medier spär i viss mån på den känslan för vem vill berätta om sin gråskala och ekorrhjulet!? Numera vet nog de flesta av oss att gräsmattan är lika grön åt vilket håll man än tittar! Med mossa, ogräs och kanske mullvadar också!?
Egentligen är det ju just i gråskalan vi behöver våra vänner. Det är just då vi behöver pepp och uppmuntran och att få dela det som tynger. För visst håller många med mig om att bördor blir lättare om man delar på dem? Ibland t.o.m. dissekerar dem. Ofta kanske man då inser att det inte var så tungt och jobbigt som det först verkade, men vi är alla olika och behöver också hantera våra dilemman olika.
Jag kände för ett antal år sedan att många av mina klienter ofta var sorgsna. Mina vänner också. Jag kände själv att jag ibland hamnade i svackor som då och då blev som skyttegravar. Så vad gör man då? Jo utbildar sig till terapeut inom sorgbearbetning. En djupgående upplevelse som fortfarande finns som ett redskap och som en sköld i mitt liv.
Dessutom är jag numera upplyst i hur FASCIAN lagrar sorg och hur vi kan bearbeta trauman genom att lossa på fasciatrassel. Mer om det i kommande inlägg :-)
Att komma till insikten att någonting behöver avslutas är ofta lika svårt som avsked. Att inse att du är klar på det ställe du just nu befinner dig, att inse att du är färdig med det jobb du har och att inse att även vänner ibland behöver avslutas. För stunden, för en längre period eller till och med för evigt. Att våga lita på att det osäkra steget ut i….ja vaddå…är det bästa du kan göra för dig själv är svårt, men väldigt lärorikt. Att våga lita på att det blir som det är menat. Att våga lita på din intuition att lämna vänner som sårar, chefer som inte förstår, en psykopat till sambo, en jantelag som bryter ner själen – det är nog DET som kallas LIVET!
Hur hanterar du sorg och avslut?
Comments