Min pappa lärde mig redan som liten att jag var värdefull. Han kallade mig Prinsessan Guldlock och talade om för mig att jag var söt och duktig. När jag var liten hade mamma och pappa en läkarmottagning i samma hus som vi bodde i. Jag tror de flesta i Kiruna suttit i väntrummet och pratat med mig om allt från hemorrojder till receptet på schwarzwaldtårta. Lillgammal var/blev jag tidigt…
I skolan trivdes jag och tyckte om att vara snabb och duktig. Gillade att få beröm från fröken. Sökte uppmärksamheten och faktiskt även rampljuset. Stå framme vid katedern och prata var bara roligt. På roliga timmen älskade jag att spela teater. Betygen blev bra, mamma och pappa var stolta och jag var glad och nöjd.
Jag började tävla i slalom redan som 6-åring. Tjatade mig till att få börja trots att jag egentligen var för ung. Gick på ridning, konståkning och dans. Blev en del i en dansgrupp där vi uppträdde med ”dansen genom tiderna” och innehöll allt från jazz till stepp! Någon gång under årskurs 9 började jag känna av krav och förbud och att mina föräldrar förväntade sig något annat av mig än det liv jag ville leva.
Så här i efterhand är jag fullt medveten om att det handlade om att hantera en tonåring som inte ville bli hanterad. Tack vare att min lillasyster dog är det ju inte ett dugg märkligt att de försökte överbeskydda mig. ”Tyvärr” fick det motsatt effekt och Rebellen Lise föddes. (den historien tar vi en annan gång )
När det var dags att börja gymnasiet kunde jag ju med mina höga betyg välja vad som helst. Mamma och pappa ville att jag skulle välja naturvetenskaplig linje för att kunna följa i pappas fotspår och bli läkare. Jag ville gå fordonsteknisk. Ville åka skidor och mecka med bilar. Människor kunde jag mecka med senare i livet tänkte jag. Nåväl det blev en kompromiss med ekonomisk linje.
Någonstans här tror jag att mitt dåliga självförtroende skapades och jag är ganska säker på att jag kan skylla det mesta på EN lärare i samhällskunskap. Han lyckades trycka ner mig så till den milda grad att jag inte längre trodde att jag kunde lära mig något. En 2:a i samhällskunskap efter alla 5:or har jag resten av livet trott att det satt krokben för mig för högre studier. (så synd att jag först långt senare förstod att det inte var sant när jag klarade tentorna i statsvetenskap, ekonomisk historia och juridik hur bra som helst på första försöket) Självklart är det inte den enda anledningen, men tankens kraft är enorm och jag tänkte så.
Åren som följde med ett liv i resväska i världens alla skidbackar och puckelpister bidrog säkert också. Är det någon som tror att elitidrott är nyttigt och hälsosamt? Att förlora trots att du satsar själ och hjärta och hela din skapelse är tufft. På den tiden var det ingen som lärde oss hur man hanterar nederlag. En klapp på axeln och ett ”nästa gång vinner du” var det man fick. Eller ett ”om du tränar lite mer och hårdare kommer det gå bättre”, eller ”om du vore längre och smalare skulle du hantera de svåra backarna bättre”… Undra på att jag kände mig som en Hobbit ibland.
Jag blev aldrig bilmekaniker, inte heller läkare. Jag valde ”rebell-vägen” även här. Inspirerad av det alternativa sättet att se på världen valde jag att bli yogalärare, kostrådgivare via Paleo Institutet, utbildningar inom alternativhälsa med böcker som Forskningsfusket och Kolesterolmyten som ledstjärnor. Lymfsystemet och fascian kan nästan ingen något om – ”det måste jag bli bra på”!
Att vara yogalärare innebär att man är lång och smal och kan knyta ihop sig i de mest märkliga positioner. Att vara kostrådgivare innebär att man själv äter rätt och är smal och fräschheten personifierad. Att veta ”allt” om lymfsystemet och fascian betyder att man har koll på hur man minskar inflammationen i kroppen, löser upp blockeringar och blir av med svullnader och stagnationer.
Jag undrar fortfarande ofta vad jag skall bli när jag blir stor!? Undrar stilla varför jag hela livet valt att göra sådant där jag allt som oftast lyckas känna mig som ett levande exempel på dålig marknadsföring?
Låter det bekant? Känner du igen dig? Jag vet att många går runt med liknande känslor.
Jag vet ju, trots allt, att jag är jättemycket bättre på att lära andra. Jag är galet mycket bättre på att ta hand om och inspirera andra. Det är nog det som är mitt kall och meningen med mitt liv, tror jag.
Men en sak har jag sagt i hela mitt vuxna liv och säger det fortfarande:
Tack pappa för att du lärde mig att det aldrig är för sent att lära sig nya saker! Men i mitt nästa liv skall jag vara 188 cm lång och kunna sjunga :-)
Comments